Tillbaka till 2050

Författare Lars Sund

Illustratör Ninni Kairisalo

Publicerad 6.5.2024

Hissen stannar så mjukt att det nästan inte märks. Dörren glider upp, alldeles ljudlöst. Skarpt vitt ljus fyller hisskorgen, tvingar mig att kisa och skärma för ögonen med handen.

Jag stiger ut i ett luftigt rum med blänkande klinkergolv och tre väggar av glas. Hör en röst säga:

”Välkommen till Helsingfors år 2050.”

Guiden som välkomnar mig är en ung man, smal och svarthårig, ledigt klädd i chinos och en bomullsskjorta. Han sträcker ut handen och ler. Tänderna är jämna, vita, perfekta. Jag skakar hans hand, den är varm och torr.

”Vi får inte så ofta besökare från det förflutna”, säger han. ”Jag heter Adil, förresten. Det är alltså jag som ska guida dig här.”

Jag noterar att han talar flytande finlandssvenska. Det är som om han läste mina tankar. Han nickar.

”Jodå, svenska talas nog fortfarande i Finland är 2050. När mina föräldrar var barn kom de med sina familjer från Syrien till Finland under flyktingvågen 2015. Familjerna hörde till dem som fick stanna och båda hamnade i Jakobstad, det var väl mest en slump. Mamma och pappa gick båda i svensk skola, och det har jag också gjort … Förresten, Jakobstad är visst din gamla hemstad?

Utan att vänt på svar kupar Adil handen om min vänstra armbåge, alldeles lätt, och leder mig fram till de stora perspektivfönstren. Vi befinner oss högt ovanför marken, i något slags utsiktstorn. Nedanför oss ligger en stad och jag vet att det är Helsingfors. Jag känner igen Domkyrkan, Uspenskijkatedralens guldglänsande lökkupoler, Järnvägsstationens torn. Men resten av staden syns knappt. Den ligger inbäddad i tjock grönska; jag kommer att tänka på någon övergiven ruinstad djupt inne i Mexikos djungel. Men Helsingfors är ingalunda övergivet: rakt nedanför oss går Mannerheimvägen och jag ser spårvagnar, cyklar, massvis med cyklar, och människor i rörelse. På vardera sidan om gatan växer lövträd i dubbla rader. Träden skuggar uteserveringar och små kiosker. Men något saknas: bilar. Jag ser inga bilar på Mannerheimvägen.

”Nej, det finns inte många bilar i Helsingfors numera”, säger Adil. ”Det finns förstås ambulanser, brandbilar och polisbilar och en del fordon för varudistribution, alla eldrivna förstås. Men mycket av varorna till affärer och firmor transporteras med spårvagn, HSL kör sedan länge särskilda godsspårvagnar genom stan. Och så finns transportcyklar, ja, till och med hästar används.”

Ögonblicket därpå står Adil och jag nere på gatan. Hettan slår emot mig som en blöt, varm handduk, jag får svårt att andas.

”Det är ändå ganska hyggligt i dag, bara 31 grader. Värmerekordet ligger på över 40 grader”, säger Adil.

Spårvagnar glider förbi på Mannerheimvägen, uteserveringarna har gott om gäster, människor passerar under träden på den breda trottoaren; många är solbrända och ser ut att må bra. Vi står utanför en butik med texten SUUTARI – SKOMAKARE – COBBLER på skylfönstret. Skor av olika slag – från sandaler och sneakers till glänsande lackskor – är utställda i fönstret och en skylt meddelar att man tillverkar nya skor på beställning. Kunder kommer och går. Att driva skomakeri i Helsingfors verkar vara en god affär.

Den närmaste husfasaden är liksom de andra fasaderna längs Mannerheimvägen ända upp till översta våningen täckt av frodig grön växtlighet, vildvin gissar jag. Jag frågar Adil varför man låter vildvin växa längs fasaderna.

”Man planterar klängväxter som vildvin för att hjälpa till att hålla husen svala, men också för att ta upp så mycket koldioxid ur atmosfären det bara går. Därför har man också odlingar på hustaken där det inte ligger solceller för elproduktion. Och en massa träd har planterats. Att minska halten av växthusgaser i atmosfären är det allt överskuggande för mänskligheten just nu.

Under förra decenniet lyckades vi äntligen bromsa utsläppen. De flesta länder, inte minst Kina, har uppnått eller är nära netto noll-utsläpp. Men ska vi klara av att hålla ökningen av medeltemperaturen strax över två grader, det är det bästa vi nu kan hoppas på, måste massor av koldioxid sugas ur atmosfären.”

Jag nickar medhåll.

”Det satsas oerhört mycket pengar och resurser på att utveckla teknik för att suga koldioxid ur atmosfären”, fortsätter han. ”Men trots flera decennier av forskning och utveckling har vi ännu inte utvecklat riktigt effektiva maskiner. De som är i drift förbrukar enorma mängder energi. Elen från Olkiluoto 3, Finlands sista kärnkraftsreaktor som är i drift, går helt och hållet till att driva sugmaskiner längs Västkusten. Visst tar de upp koldioxid, men inte i de mängder man från början hoppades och kostnaderna blir fruktansvärt höga. Dessutom har Olkiluoto 3 mängder av tekniska problem som leder till ständiga driftsavbrott.”

”Du sa att Olkiluoto 3 är den sista finländska reaktorn. Hur gick det med Fennovoimas och Rosatoms projekt i Pyhäjoki?” undrar jag.

”Man övergav det i maj 2022, efter mängder av förseningar och misslyckade finansieringsförsök.”

Vi promenerar längs Manneherheimvägen. Förbi butiker, verkstäder som reparerar mobiltelefoner, elektronik, vitvaror och cyklar, skrädderier, restauranger … Det slår mig att något saknas. Jag ser inga stora neonskyltar med namn som McDonald’s, H&M eller Lindex och vad nu de internationella kedjorna heter. Däremot passerar vi en snabbmatsrestaurang som enligt skylten heter Grasshopper och verkar servera insekter.

”Ja, det är en lokal kedja, vill du prova?” frågar Adil.

”Nå, jag tror nog inte det”, säger jag.

Med ens står vi på Järnvägstorget. Det liknar numera en park med gräsmattor, blomrabatter, träd: popplar, björkar, lönnar. Spårvagnar glider genom parken. Själva järnvägsstationen är sig lik, de fyra statyerna bredvid ingången håller fortfarande sina lampglober i sina väldiga stenhänder. Taket är klätt i solceller, som enligt Adil under sommarhalvåret står för hela stationens elbehov plus ett överskott, som lagras i ett enormt saltmagasin djupt nere i berget och ger el och värme under vintermånaderna.  

I nästa ögonblick sitter Adil och jag i en cykeltaxi. Han berättar att de trehjuliga fordonen är mycket populära, ett billigt och bekvämt transportmedel när man ska någonstans och inte kan eller vill ta kollektivtrafik. Förarna är ofta studerande som extrajobbar eller invandrare; vår cykeltaxi trampas av en lång och senig spanjor i svettblött linne och röda cykelbyxor. På bruten finska berättar han att han kom till Finland för ett par år sen. I likhet med många av sina landsmän var han tvungen att lämna hemlandet när temperaturökningen gjorde delar av Iberiska halvöns inre obeboeliga – ökenspridningen har gått långt snabbare än forskarnas modeller förutsåg för bara ett par decennier sen.

Vi passerar Riksdagshuset som står inbäddat i en skog av vad som ser ut som tuja, klängväxter täcker fasaden och på taket syns rader av solceller som är vinklade för maximal effekt.

Adil gör en gest mot Riksdagshuset, säger:

”Finland har klarat av att hantera klimatkrisen med bibehållen demokrati, vilket tyvärr inte gäller alla länder ens i Europa … Det satt nog hårt åt här också, men inte minst tack vare en mycket klok president och förnuftiga politiker lyckades vi ena oss om en fungerande politik för omställning. En viktig orsak som brukar anges är vinterkrigsandan. Trots att det gått mer än hundra år sedan vinterkriget lever minnet fortfarande kvar bland finländarna, överraskande starkt dessutom. Genom att åberopa, eller kanske återuppväcka, vinterkrigsandan lyckades vi skapa sammanhållning, och en offervilja som fick människor att avstå från mycket av det man tidigare tog för givet, framför allt i materiellt avseende. Vi upptäckte att vi kan krympa vårt koldioxidavtryck rejält och ändå leva ett rätt gott liv … Jag påstår inte att det inte fanns motstånd mot förändringarna. Yttersta högern men också politiker från andra partier försvarade ju ’biffen och bilen’ i det längsta, och det demonstrerades mot höjda bensinpriser och klimatskatter, men när skogsbränderna och översvämningarna och de allt värre ovädren till slut fick folk att inse lägets allvar, att nu är vi riktigt i pisset, så föll högerpopulismen ihop som ett korthus.”

Han ser på mig, allvarligt.

”Du måste förstå att vi inte är utom fara än. Vi har fortfarande partiellt undantagstillstånd. I östra Finland och Kuusamo har värmen och torkan lett till skogsbränder också i sommar. Medeltemperaturen i Finland ligger nu på två och en halv grader Celsius jämför med år 1900. Arktis är numera isfritt sommartid. Anpassningen till ett allt hetare klimat och mer extremväder lägger allt starkare påfrestningar på vårt samhälle.”

Adil lutar sig framåt och ber vår cykelkusk köra till Skillnaden och sedan ta Norra Esplanaden ner till Salutorget.

Presidentens slott, Stadshuset och de andra byggnaderna ser ut som förr. Torget är fullt av stånd som säljer grönsaker, fisk, bär och mycket annat. Adil berättar att importen av livsmedel minskat kraftigt, finländarna har blivit tvungna att i hög grad äta inhemska produkter.

”Vi äter numera mycket vegetariskt och lite kött – och mår betydligt bättre”, säger Adil. ”Det finns naturkött, men det är hårt beskattat. Alla gillar inte syntetiskt kött. Fisk är en viktig proteinkälla för många. Tyvärr har ju strömmingen och torsken i Östersjön inte hämtat sig efter kollapsen för snart 30 år sedan, medan det går att få insjöfisk.”

Jag pekar på ett av kaffestånden på torget. Där är fullsatt.

”Men kaffe verkar ni fortfarande ha.”

”Nåja …” säger Adil, ”temperaturökningen har gått hårt åt kaffeodlingarna och priset på transporter är högt. Kaffe är med andra ord fruktansvärt dyrt. Vi blandar ut kaffet med cikoria precis som under krigen för hundra år sedan. Det har säkert bidragit till vinterkrigsandan”

Min guide blir tyst. Han liksom fokuserar blicken inåt. Han sveper med handflatan över pannan. Säger:

 ”Klockan går. Vi har tyvärr inte mycket tid kvar. Jag vill gärna visa dig en sak till.”

”Hur vet du vad klockan är?” måste jag fråga. ”Du har ju inget armbandsur och du har inte tagit fram mobilen …”

Han ler.

”I likhet med de flesta andra nuförtiden har jag ett chip inopererat här.” Adil pekar på en punkt bakom högerörat. Chipet fungerar som dator och har klocka, telefon, hälsoappar som håller koll på blodtryck och puls, gps, kalender och allt möjligt annat. Via chipet är jag uppkopplad till Internet. Ja, nätet finns fortfarande kvar, det har fungerat hela tiden. Vilket kanske inte är så märkligt egentligen – föregångaren till Internet byggdes ju för att klara ett kärnvapenkrig där alla vanliga tele- och radiokommunikationer slagits ut.”

Chipet måste också göra det lätt för myndigheterna att övervaka folk, tänker jag. Adil ger mig en lång blick, som om han än en gång anar sig till mina tankar. Han säger dock ingenting. Även jag väljer att tiga.

Vi står ute på Skatudden, där Viking Lines terminal brukade finnas. Nu är den borta, här växer täta bestånd av cembratallar – här skulle säkert smalnäbbad nötkråka kunna finnas, tänker fågelskådaren i mig.  

Jag undrar hur det är med Sverigebåtarna, som förr brukade lägga till här och vid Olympiakajen – finns de alls kvar?

”De stora bilfärjorna är avvecklade”, säger Adil. ”När det inte längre fanns bilar och långtradare att frakta mellan Finland och Sverige försvann en stor del av lönsamheten. Det går passagerarfärjor till både Sverige och Estland, men de ligger i Västra hamnen. Där finns vätgasterminalerna, de här färjorna drivs alltså med grön vätgas som framställs med el från vindkraft, du kan se möllorna därute. Tyvärr hinner vi nog inte till Västra hamnen mera.”

Jag upptäcker att vi promenerar längs en hög skyddsvall utmed Skatuddstranden. Vår cykeltaxi har försvunnit. Jag tittar ut över det disiga vattnet och ser Sveaborg, Sandhamn och de andra öarna. Överallt på öarna reser sig vita, eleganta vindkraftverk. Rotorbladen rör sig mjukt i sommarvinden.

I Helsingfors är havet nära.

 ”Så man har blivit tvungen att bygga skyddsvallar mot översvämningar”, säger jag där vi står på gång- och cykelvägen utmed vallen.

”Havsytan stiger och framför allt har stormarna blivit kraftigare, i synnerhet på senare år”, nickar Adil. ”Delar av Skatudden blev regelbundet översvämmade när det blåste som värst och vinden pressade in vattnet över land. Också regnen har blivit häftigare vilket ställer till med en massa problem och kräver anpassningar. Fast det skapar ju en massa jobb förstås. Vi har byggt ett helt nytt pumpsystem för metron till exempel. I december 2038 översvämmades den vid en häftig storm och flera människor omkom när vattnet trängde in i tunnlarna och flera av tågen inte hann evakueras. Inte trodde väl någon att sådant skulle hända att här, men det var just vad det gjorde.”

Adil tycks bli allt mer otålig. Vi är inte längre ute på Skatuddsstranden, plötsligt promenerar vi upp genom Esplanadparken, förbi Kapellet, den legendariska restaurangen ser ut att vara sig lik under vinrankorna. Med ens står vi framför statyn av Johan Ludvig Runeberg.

”En sak måste jag nämna”, säger Adil och pekar upp i himlen ovanför nationalskaldens ärggröna flint. ”Jag vet inte om du lagt märke till att himlen är alldeles disig.”

”Nej, det har jag nog inte tänkt på.” Men nu ser jag att det faktiskt stämmer, himlen är inte blå utan snarare blekt gulvit och halvt ogenomskinlig. ”Är det brandrök?”

Adil skakar på huvudet.

”Nej, det här är sulfater som man spridit i atmosfären för att försöka reflektera bort en del av den infallande solstrålningen. På 2030-talet gjorde flera länder i ren desperation försök med geoengineering. Att sprida aerosoler från högtflygande plan var ett sätt. Trots att det är dyrt och bara har visat sig ha marginell effekt på temperaturhöjningen fortsätter bland annat ryssarna med det här. Ryssland hör ju till de länder som fortfarande delvis har kvar den fossila ekonomin och att sprida partiklar i luften är väl ett sätt att låtsas att man gör något för att minska uppvärmningen. Men det fungerar inte. Vissa dagar är himlen blå, och andra dagar täcks den av stora sulfatmoln. Som nu…”

Den långa mörka unga mannen framför mig är så egendomligt suddig. Jag blinkar, försöker få blicken att klarna. Kommer på att jag inte har glasögonen, undrar var de är någonstans.

Någonstans hörs knattret av en motor och ett skarpt vinande, som ökar i styrka.

Lövblåsaren väcker mig som vanligt. Varje morgon strax efter sju sätter oväsendet i gång utanför Biomedicinskt centrum, vår granne på andra sidan Artillerigärdet. Universitetets vaktmästare tycks besatta av att rensa bort varje löv utanför den väldiga byggnaden. Oväsendet från lövblåsaren är en pålitlig väckarklocka.

Det är fortfarande mörkt, vi är bara i januari ännu.

Jag minns att jag drömde någonting, jag var i Helsingfors tror jag, i framtiden. Men när jag försöker fånga in drömmen flyr den undan, som en pilfink eller talgoxe när man kommer för nära.

Jag kommer inte att kunna somna om. I januarimorgonens tunga mörker växer ångesten. Jag minns att jag är gammal numera, hur det nu kunde gå till. Jag känner hjärtat banka. Jag oroar mig för en framtid jag inte kommer att uppleva.

Vid FN:s stora klimatmöte COP28 i Dubai i december i fjol nådde deltagarländerna till slut, efter oändliga nattmanglingar, en överenskommelse om att världen ska genomföra en övergång från fossila bränslen till förnybar energiproduktion. Det ska ske på ett rättvist och ordnat sätt, men också i ett ”snabbare tempo” som det hette i slutdokumentet. Frågan är om det räcker. 

Med en suck tar jag paddan från nattduksbordet, där den vilar på traven av böcker jag av oklara skäl ännu inte kommit mig för att läsa. Jag knappar in pinkoden och skärmen lyser upp. Jag öppnar Dagens Nyheters app.

Läser den första rubriken:

Fjolåret blev det varmaste

som hittills uppmätts

Läser ingressen:

”Förra året blev som väntat det varmaste år som har uppmätts. Den globala medeltemperaturen över land var 1,48 grader varmare än under förindustriell tid.

Året var ett mörkt fyrverkeri av spektakulära värmerekord både på land och i haven.  För första gången sedan mätningarna startade var varje dag mer än 1 grad varmare än under förindustriell tid.” 

Utanför sovrumsfönstret har lövblåsaren tystnat ett ögonblick liksom för att hämta andan, så vrålar den till, ännu mer högljudd än nyss.

Jaa minut
#yhdenpallonvisiot